"Vi träffades, och allting var till en börjand så underbart. Du var den enda för mej kändes det som... Jag ville vara med dig dag och natt, och om de skulle ha gått, så även MERA... Vi hade de bra tisammans... Du sade de orden så många gånger... De orden som får det att pirra i hela kroppen! De orden som gör en lugn och säker... Du sade att du älskade mig. Och jag svarade till dig med sanningen; Jag älskade dig med! Du var så bra... Du tänkte på det som var bäst för oss båda. Men tiden förändrades. Och ju längre tiden gick, gled du bara mera och mera ifrån mig. Du ändrades också mycket som person... Blev en annan person... Men tillika började jag älska dig bara mera och MERA. De blev svårt... Jag visste inte vad jag skulle tro... Många gånger dök frågan upp i mitt huvud; "Kan jag lita på dig?". Jag vågade aldrig fråga... Jag var rädd... Rädd för att du skulle bli arg kanske... Eller rädd för sanningen... Att du skulle svara "Nej"... Tiden gick och det blev småningom bara sämre och sämre... Jag tänkte att "Nu är det snart över... Men då den dagen kommer svär jag på att jag aldrig kommer kunna älska någon så mycket som jag älskar dig!" Men till min glädje ändrades allt! Du blev den gamla, den du var förut... Den JAG älskade! Den jag ville leva med, och dela mitt liv med. Men detta skulle inte vara länge, och det hade ja haft i tankarna hela tiden... Det var som jag trodde, det hemskaste hade skett... Jag ville inte tro det... INTE om DIG! Inte DU... Du skulle aldrig göra så mot mej...Men allting har ett slut... Även kärleken... Men jag håller fast vid vad jag sagt...
Jag kommer aldrig älska någon så mycket som jag älskade dig! För du var mitt allt..."