Jag sitter kvar på samma plats, igen samma plats som igår.
Jag sitter fast utan kraft att ta mig därifrån.
Jag ser mitt liv genom bilder, jag ser den hjälplösa flickan,
som satt och grät, och inte sågs av vännerna.
Vill kunna säga till mig själv att jag är värd mycket mer,
att kunna glömma dessa dagar när jag hade problem.
Att kunna skratta till slut, att kunna gråta ut.
Att kunna prata om det mesta som jag gör det nu.
Jag är nog inte unik, men jag kan visa ändå, att jag är
glad för det jag har, och det jag tänker på, det som jag representerar,
som när jag älskar att leva. Mina minnen blir till bilder och jag vill veta
mera. Jag hatar tiden som var, och när jag svek dom ända som betydde
något för mig. Är inte värd att älskas. Gråter floder, och tänker efeter idag
men fast jag borde, så lämnas minnen kvar. Placera bilden i mitten,
på det som var mitt liv. Och mot den långa resan av allt bråk och skrik.
Jag var mig själv hela vägen, men det räckte knappt. Nu står jag kvar
i samma fotspår som tiden satt. Jag blev förtvivlad snabbt, jag ville
vrida allt. Jag var den ända i min krets som inte spred nån glans.
Jag tar ett steg tillbaka, låter insidan tala. Mitt liv genom bilder blir den
svartvita tavlan.
Jag ser dom när jag blundar nu, och det känns lite bättre när dom kommer ut.
Ligger kvar där i samma säng, och det finns inget som tar mig upp igen.
