IRC-Galleria

Han smäkte mjukt min kind och tog mitt ansikte mellan sina marmorhänder. "Sitt alldeles still", viskade han, som om jag inte redan varigt som förstenad. Långsamt, utan att släppa mej med blicken, lutade han sej mot mej. Sedan pressade han plötsligt, men försiktigt, sin kalla kind mot min halsgrop. Jag hade inte kunnat röra mej även om jag velat. Jag lyssnade till ljudet av hans regelbundna andhämtning medan jag såg solen och vinden leka i det bronsfärgade håret som var mer mänskligt än nåt annat hos honom. Hans näsa snuddade vid mitt ena nyckelben när han vred lite på huvudet och lade sej till rätta med örat mjukt pressat mot mitt bröst. Han lyssnade på mitt hjärta.
Han tog mitt ansikte mellan sina händer igen. Jag kunde inte andas. Han tvekade, men inte på det vanliga mänskliga sättet. Inte som en man kunde tveka innan han kysste en kvinna för att bedöma hennes reaktion, för att verdera mottagandet eller dra ut på ögonblicket - det där perfekta ögonblicket av förväntan som ibland var bättre än själva kyssen. Utan han tvekade för att testa sej själv, för att försäkra sej om att det var säkert och att han fortfarande kunde kontrollera sitt begär.
Sedan pressades hans kalla marmorläppar mjukt mot mina.
Tre saker var jag absolut övetygad om. Den första var att han var vampyr. Den andra var att det fanns en del av honom - och ja visste inte hur stark den delen kunde vara - som törstade efter mitt blod. Och den tredje var att jag var villkorslöst och ohjälpligt förälskad i honom...