..En söndag eftermiddag smsa en kvinna som hette Ann, mig, om jag kanske var intresserad i att rida och pyssla med hästar i Östra Ljungby. Så som jag längtar efter min livsstil, så svarade jag självklart att jag var intresserad, sen ringde hon upp mig och vi satt i ett långt samtal..
Hon sa att hon hade 4 hästar; en fux halvblodsvalack på 20 år, som man kan promenadrida, ett maxat svart/brunt D-ponny sto på 5 år, som jag kunde hjälpa henne rida in senare, ett skäck föl på 7 månader som behövdes hanteras mer, och den siste men inte minste.. Stoet på 14 år som är "problemhäst". Det var väl, "problemhästen" som hon mest ville ha mig till, om jag var intresserad och klarade av stoet.
Hon är alltså ett sto på 14 år, korsning mellan tinker/arab, gudomlig, stor skäck... Lite överviktig och har lärt sig att hon kan kaxa sig mot människor, bita dom, inget snack om tillit där inte. Folk hade kommit och gått, antingen själva rädda för hästen eller så sparka Ann ut dom om dom höjde handen mot hästen.
Jag satte mig på bussen nästa morgon klo 08.30 för att möta Ann och träffa hästarna.
När vi väl gick in i stallet så la hon öronen längsmed halsen och högg efter Ann, riktigt blängde på henne. Hon förklara att hon har varit där i ett och ett halvt år snart, och bara totalhatar/avskyr sin ägare (ann då). Fast Ann aldrig gjort henne något illa, och har markerat ledarskap alltid. Hon är alltså en omhändertagen häst, har bytt ägare minst en gång om året .... väldigt länge. Litar inte eller respekterar människor längre. Så hon bits, tågar över.. Ändå såg jag i hennes blick vad hon behövde. Det var en rädd hästs ögon, som ville ha någon att lita på, så hon kunde slappna av och veta sin plats i flocken, hon behövde komma ut mer och bli aktiverad. Ingen bra kombination; Massvis med energi, frustrerad häst & ett dåligt beteende framkallat av människor.
Jag gick raka vägen med Ann och hämta en longerlina, sen gick jag fram till Diana, som stoet heter, och lugnt klickade fast den i hennes grimma. Ni skulle sett hur glad hon blev, av att komma ut, och jag menar inte nu att komma ut i hagen eller sån glädje, hon riktigt sken upp! Solen tittade även fram lite, var ju nästan nostalgiskt haha.
Så jag gick ut med henne raka vägen ut i hagen på fältet, och "föste" igång henne med hjälp av linan då, som jag snurrade lugnt till, när jag ville att hon skulle röra på sig runt mig. Detta fungerade bra, ca. 3 varv, sen stannade hon utan att jag tillåtit det, så jag korrigera henne igenom att fösa på på nytt och hojta till, men då slog hon bak öronen och kom emot mig sakta och riktigt blåste upp sig som om " vem är du att säga till mig??" Men vad förvånad hon blev när jag gick rakt emot henne lika pampigt och bredde händerna och spände blicken i hennes ögon och brummade, att vad är det för dumheter , då backade hon undan och sen "vallade" jag igång henne igen! då gjorde hon som jag bad henne om, i ca 10 minuter. sen paus. Då stanna hon och tuggade med munnen lite. Då tog jag ett till varv med henne runt mig, denna gången när jag bad henne stanna med ett lugnt "ptruu" och att jag flyttade mig lite framför hennes rörelse, så tuggade hon och sänkte huvudet lite mer innan hon kom mot mig, och stannade också på ett par meters avstånd. Förra gången gick hon ju rakt mot mig och in på min "personal space". I alla fall, då valde jag nu efter detta, att bara gå, med lös lina, och hon följde efter. Jag stannade, hon fortsatte, så jag markerade med armen att stopp där, du ska inte förbi mig när jag stannat. sen övade jag på detta, tills hon gick utan tillsägelse bra, koncentrerade sig bättre. sen testade jag att få henne att ge efter till tryck. Jag ställde mig sidan om henne, och satte ett finger där man har skänkeln.. Hon viftade på svansen irriterad o lyfte hoven lite upp o ner o la öronen bak o skulle just dumma sig, så jag skickade iväg henne en sväng runt mig på linan, sen gjorde jag om det. då flyttade hon på sig, och jag släppte omedelbart på trycket. sen gick vi igen. sen samma igen, och på andra sidan. när Ann kom ut en timme senare så flyttade Diana sig bort från mig sidvärtes utan berörelse, bara jag lyfte handen /pekade mot magen på sidan och tog ett steg mot henne. Så vårat första möte gick bra, jag blev inte biten, hon blev lugn och såg helt nöjd ut efter 1,5 timme när jag gick in med henne. Ann hade alltid varit tvungen o binda henne när hon skulle ha på sig täcke, för att hon betedde sig så illa. Jag bara gick in med henne o vände henne, lämnade boxdörren öppen och började sätta på täckena!
Kemin stämde väl bra mellan oss.. Ann var vilket som enormt glad över hur det gick. Får ner att köpa lite mer utrustning till damen sen, repgrimma och lite andra saker.. that will come handy... måste få ner henne i vikt också så man kan få på henne sin westernsadel igen.
Jag har alltså valt henne, hon valde mig, så det blir nu livstids foderavtal om Diana, med Ann. Hon står för allt, hon vill bara att Diana får ha EN egen människa att fästa sig vid och som inte ger upp på henne. klart jag ställer upp !
Livet ler äntligen för två små själar<3