IRC-Galleria

Det skulle funnits andra vägar ut. Du hade klarat dig igenom det utan att börja med all den skiten.
Du skulle ha fått all hjälp, på nått vis, du skulle inte gett upp, du borde ha försökt ännu mer, det inser jag nu.Om du bara hade insett att det du gjorde bara blev värre, så hade du kanske aldrig börjat. Eller var det för sent då storebror, hade du slutat bry dig? När änglarna bar om hjälp, fanns jag här för dig broder, du skulle ha kastat allt över mig, jag lovar, jag skulle ha klarat det, för din skull, bror, jag skulle ha klarat det.För när jag låg på knä framför dig, när jag grät mer än någonsinn, när jag bad om att du skulle sluta, då vände du dig bort. Hade du redan slutat bry dig då? Mitt hjärta bultade för dig, ingen annan fanns där, det var bara du och jag mot världen.
Jag var din syster, bara en vecka tidigare sa du att jag var ditt allt, ljög du för mig? Var det allt jag var värd då, ett fucking jävla litet liv utan gränser? Jag vet inte om jag vill vara det.
Mina tankegångar snurrade runt, jag hade ingen aning om vad jag skulle göra? Vad var det som gick snett? Hur skulle jag förstått? När du inte själv förstod vad det var som hände. Jag älskade dig, men hatade dig på samma gång. Sveket, det var enormt, jag kände ett stort svart hål genom hjärtat, det stack, det stack så jävla hårt, kände du det med? Jag förstår inte, jag förstår inget alls, förlåt Storebror. Tårarna rinner varje liten jävla fucking gång jag tänker på dej, du var så värdefull. DU ÄR SÅ VÄRDEFULL!<3 Men brevet du skrev, brevet som låg på min kudde när jag kom hem. Där det stod att du ångrade allt du gjort och skulle ta tillbaka det om du kunde, att det var försent för dig men att jag fortfarande hade allt kvar. Att jag skulle leva, och att du älskar mig. Var det din sista ansträgning att vara min bror innan du lät drogerna ta över din själ? Varför broder, varför? Jag förstår inte hur du tänkte, hur du kunde gå så långt? Jag vet att drogerna plågade dig, allt inom dej rasade i spillror, rasade samman, men jag fanns där för dig, såg du inte mig? Jag var där, som en vit liten ängel, fast i ditt bakhuvud, såg du inte mig? Jag är stolt över att vara den du ville öppna dig för. Jag har alltid varit stolt över att vara just din lillasyster, trots att du ställde till med så mycket problem. För vet du, alla de människorna som sa att du var en dålig förebild, alla de som påstod att det skulle varit bättre utan dig, dom visste ingenting. Hör du det? De hade ingen aning! De visste inte hur mycket skit du gick igenom. De ville inte ens lyssna, hur bra du än berättade, hur mycket du än försökte. De skulle bara ha sett oss två tillsammans, då skulle de kanke ha anat, men bara då. För det var bara vi två som visste hur jag smög in på ditt rum om kvällarna och vi satt uppe och tittade på film och pratade hela nätterna.Det var du som var min Ängel, mitt himlarike, min själ. Det var du som lyfte upp mig från marken när jag ramlade och sprang och hämtade plåster. Det var bara vi som skrattade så mycket att jag hade träningsvärk i hela kroppen, flera veckor framöver. Det var bara vi två, vi mot världen. Och nu är jag ensam. Det är inte ett dugg bättre utan dig. Dom visste bara ingenting. Världen blundade alltid. Ingen förstod vad jag gick igenom, du var ensam om det, nu är jag ensam. Varför broder, varför? Världen krossade min bror. Min bror krossade mig. Skolan som valde att blunda, människorna som skakade på huvudet när du skrek efter hjälp. För du bad ju om hjälp. Gick till kuratorn och berättade allt men hon lyssnade inte. Hon satt och ritade blommor i sitt anteckningsblock en timma i veckan, den timman då skolans problembarn satt och försökte bättra sig. Varje gång du skulle dit samlade du mod för att våga prata och visa någon den hemska sidan av dig. Och hon ritade blommor. Alla gjorde det. Alla människor du bad om hjälp, de vände alla ner blicken och låtsades lyssna. Jag förstår mig inte på världen broder, varför? Men när du tystnade fanns ingen tröst, ingen sa någonsin till dig, att han kanske borde läggas in innan det är försent. De höll kvar blicken i golvet tills du vände dig om och gick. Det var så fruktansvärt. Varför fick du ingen hjälp? Varför blev jag kvar här ensam? Jag ser inget ljus, inget hopp i världen, ibland vill jag bara göra som du, skita i allt och bara dö. Ibland blundar jag också, när jag sitter på bussen eller på mitt rum. Då blundar jag så hårt jag kan för att tårarna inte skall komma i stora floder. Jag blundar för den här världen och alla människor i den. Jag blundar för att alla försvinner till slut, för att allting faller. Och jag blundar för dig, du var mitt allt. Låtsas för en liten stund att du sitter bredvid mig och när jag öppnar ögonen ser jag dig, Fast när jag öppnar ögonen är det alltid tomt.
Och brevet då, vad menade du med det? Du kunde inte säga att jag har allting kvar och endå ta ifrån mig det viktigaste. Och det var inte försent. Det är inte försent förrän hjärtat slutat slå. Du tog ifrån mig det viktigaste jag hade, du tog ifrån mig dig. Hur förlåter man något sådant? Hur glömmer man, skrattar bort det och säger att det är okej för att jag älskar dig? Hur gör man det när du inte är här? Älskade storebror, du kommer alltid finnas för mig, hur ont det än gör,
hur ont sveket gjorde. Jag älskar dig. Min bror, du lever ennu innuti mig, det kommer du alltid göra.
Du är här. Vi två mot världen, alltid.