IRC-Galleria

Det skulle funnits andra vägar ut. Du hade klarat dig igenom det utan att börja med all den skiten.
Du skulle ha fått all hjälp, på nått vis, du skulle inte gett upp, du borde ha försökt ännu mer, det inser jag nu.Om du bara hade insett att det du gjorde bara blev värre, så hade du kanske aldrig börjat. Eller var det för sent då storebror, hade du slutat bry dig? När änglarna bar om hjälp, fanns jag här för dig broder, du skulle ha kastat allt över mig, jag lovar, jag skulle ha klarat det, för din skull, bror, jag skulle ha klarat det.För när jag låg på knä framför dig, när jag grät mer än någonsinn, när jag bad om att du skulle sluta, då vände du dig bort. Hade du redan slutat bry dig då? Mitt hjärta bultade för dig, ingen annan fanns där, det var bara du och jag mot världen.
Jag var din syster, bara en vecka tidigare sa du att jag var ditt allt, ljög du för mig? Var det allt jag var värd då, ett fucking jävla litet liv utan gränser? Jag vet inte om jag vill vara det.
Mina tankegångar snurrade runt, jag hade ingen aning om vad jag skulle göra? Vad var det som gick snett? Hur skulle jag förstått? När du inte själv förstod vad det var som hände. Jag älskade dig, men hatade dig på samma gång. Sveket, det var enormt, jag kände ett stort svart hål genom hjärtat, det stack, det stack så jävla hårt, kände du det med? Jag förstår inte, jag förstår inget alls, förlåt Storebror. Tårarna rinner varje liten jävla fucking gång jag tänker på dej, du var så värdefull. DU ÄR SÅ VÄRDEFULL!<3 Men brevet du skrev, brevet som låg på min kudde när jag kom hem. Där det stod att du ångrade allt du gjort och skulle ta tillbaka det om du kunde, att det var försent för dig men att jag fortfarande hade allt kvar. Att jag skulle leva, och att du älskar mig. Var det din sista ansträgning att vara min bror innan du lät drogerna ta över din själ? Varför broder, varför? Jag förstår inte hur du tänkte, hur du kunde gå så långt? Jag vet att drogerna plågade dig, allt inom dej rasade i spillror, rasade samman, men jag fanns där för dig, såg du inte mig? Jag var där, som en vit liten ängel, fast i ditt bakhuvud, såg du inte mig? Jag är stolt över att vara den du ville öppna dig för. Jag har alltid varit stolt över att vara just din lillasyster, trots att du ställde till med så mycket problem. För vet du, alla de människorna som sa att du var en dålig förebild, alla de som påstod att det skulle varit bättre utan dig, dom visste ingenting. Hör du det? De hade ingen aning! De visste inte hur mycket skit du gick igenom. De ville inte ens lyssna, hur bra du än berättade, hur mycket du än försökte. De skulle bara ha sett oss två tillsammans, då skulle de kanke ha anat, men bara då. För det var bara vi två som visste hur jag smög in på ditt rum om kvällarna och vi satt uppe och tittade på film och pratade hela nätterna.Det var du som var min Ängel, mitt himlarike, min själ. Det var du som lyfte upp mig från marken när jag ramlade och sprang och hämtade plåster. Det var bara vi som skrattade så mycket att jag hade träningsvärk i hela kroppen, flera veckor framöver. Det var bara vi två, vi mot världen. Och nu är jag ensam. Det är inte ett dugg bättre utan dig. Dom visste bara ingenting. Världen blundade alltid. Ingen förstod vad jag gick igenom, du var ensam om det, nu är jag ensam. Varför broder, varför? Världen krossade min bror. Min bror krossade mig. Skolan som valde att blunda, människorna som skakade på huvudet när du skrek efter hjälp. För du bad ju om hjälp. Gick till kuratorn och berättade allt men hon lyssnade inte. Hon satt och ritade blommor i sitt anteckningsblock en timma i veckan, den timman då skolans problembarn satt och försökte bättra sig. Varje gång du skulle dit samlade du mod för att våga prata och visa någon den hemska sidan av dig. Och hon ritade blommor. Alla gjorde det. Alla människor du bad om hjälp, de vände alla ner blicken och låtsades lyssna. Jag förstår mig inte på världen broder, varför? Men när du tystnade fanns ingen tröst, ingen sa någonsin till dig, att han kanske borde läggas in innan det är försent. De höll kvar blicken i golvet tills du vände dig om och gick. Det var så fruktansvärt. Varför fick du ingen hjälp? Varför blev jag kvar här ensam? Jag ser inget ljus, inget hopp i världen, ibland vill jag bara göra som du, skita i allt och bara dö. Ibland blundar jag också, när jag sitter på bussen eller på mitt rum. Då blundar jag så hårt jag kan för att tårarna inte skall komma i stora floder. Jag blundar för den här världen och alla människor i den. Jag blundar för att alla försvinner till slut, för att allting faller. Och jag blundar för dig, du var mitt allt. Låtsas för en liten stund att du sitter bredvid mig och när jag öppnar ögonen ser jag dig, Fast när jag öppnar ögonen är det alltid tomt.
Och brevet då, vad menade du med det? Du kunde inte säga att jag har allting kvar och endå ta ifrån mig det viktigaste. Och det var inte försent. Det är inte försent förrän hjärtat slutat slå. Du tog ifrån mig det viktigaste jag hade, du tog ifrån mig dig. Hur förlåter man något sådant? Hur glömmer man, skrattar bort det och säger att det är okej för att jag älskar dig? Hur gör man det när du inte är här? Älskade storebror, du kommer alltid finnas för mig, hur ont det än gör,
hur ont sveket gjorde. Jag älskar dig. Min bror, du lever ennu innuti mig, det kommer du alltid göra.
Du är här. Vi två mot världen, alltid.

Om man tror man vet det man egentligen inte vet,
vad är det då man tror på?
Att man inte vet?
Eller att man tror?
Eller att man tror att man inte vet?
;)
Där gjorde jag det krångligt för er småbarn? :P

I af så är de kallt idag, eller så e det bara jag som har lite
kläder på som vanligt, har inte orkat kasta på mej så mycket
kläder sen jag vaknade :) Men snart skall jag väl ut å gå me
doggisarna så då e de bara att försöka orka och ta på sig
litet kläder :) Eller varför bara inte springa ut naken i det
gröna gräset? Fast hälst skulle jag hoppa naken på alla
underbart vita moln, och äta upp allt blått..

TssSs..

Ibland har man den där känslan man inte vill ha..
Men sen kan den försvinna helt plötsligt..
Och sen lyser solen igen..

Del.1

När Pelle förstod att han inte var som alla andra var han
10 år. Han gick i en skola med bara pojkar, han kände
inte igen sig i någon av dem. Han kände sig a n n o r l u n d a.
Han hade aldrig trivts i den situationen han var, och han
hade redan för något år sen märkt att han inte trivdes i sitt
eget kön.

Han hade en flickkompis, Liv, hon var världens
speciellaste unge, hon var en underbar vän, en bästis,
som skulle finnas där hela livet. Men så blev det inte.
Nej, för när Pelle var redo att berätta hur det låg till,
att han alltid önskat att ta könsoperationer, då stod
inte Liv på hans sida mer, då tog allt slut. Pelle blev
skitförbannad, han blev paff. Han trodde aldrig att Liv
skulle svika honom så totalt.

Men ett år senare träffade han mig, då var han 15 år
och jag 17år. Han berättade hela sin livslånga historia
för mig,och jag blev mycket överraskad,men också glad
över att jag kunde finnas där för honom, då när den stora
dagen skulle inträffa.

När Pelle blev 18 år var vi ännu bästa vänner, jag skulle
få vara på plats under alla hans operationer och jag var
överlycklig för hans skull, äntligen skulle Pelle inte vara
Pelle mera, utan Patricia, den sköna underbart vackra
Patricia.

Alla Patricias operationer gick bra och efter någon månad
kunde hon gå ordentligt igen. Patricia var ganska deppad
och nere de första veckorna, allt kändes så konstigt, och
det berodde kanske på alla hormoner hon måste stoppa i
sig nu. Men jag var så lycklig över att jag hittat henne, vi hade
alltid mysigt ihop, och när det blev något problem eller vi
blev i strid så var alltid striden uppklarad förän vi for och sova
om natten.

När Pelle nu var helt och hållet tjej så kunde han fortsätta med
sina studier, som han int vågat förän operationerna. Men
väl på internatet i helsingfors ser han Liv och hennes vänner,
och allt blir helt suddigt. Patricia svimmar, och när hon vaknar
kommer hon inte ihåg något mer, vem är hon, vad heter hon,
och vad gör hon här? Det är många frågor som bekymrar henne,
och hon får en svimattack till.

Mitt i allt befinner sig Patricia i London, hon tänker ; vad i hela
jävla helvetet gör jag här.


...

Det var svårt att inse att mitt barn slutade ta kontakt med
mig. När hon skulle tala med mig talade hon via Kalle, hennes
låtsas kamrat. Det var en jätte svår period. Jag visste inte
vad jag skulle göra. Jag viste att det gick i släkten, och
så, men ingen i min släkt hade nånsin haft en låtsas kompis.
Kalle döpte hon honom till.


Först trodde jag att Kalle fanns,
men sen när hon begärde mig duka upp för Kalle i matbordet
och Kalle aldrig fandes där, men endå åt av min mat, så visste
jag inte vad jag skulle göra. Jag började tala med psykologer
å alla tyckte det var lugnt. Det var inget fel på min dotter,
hon hade bara en extremt svår stund i livet och försökte pigga
upp det med Kalle.

Jag tyckte det var okej, för alla mina vänner
sa att det var okej, också alla läkaren. Men några år senare,
när min dotter växte upp och hon började berätta om hur blodet
på hennes rumsmatta hade kommit dit, fick jag panik.

Min dotter berättade hur Kalle hade försökt ta självmord för
att min dotter inte hade varit tillräckligt snäll mot honom,
hon hade suttit på sängkanten och Kalle hade sprungit till
hennes skrivbordslåda och tagit fram en kniv och sen satt sig
ner på hennes matta och börja dra stora sår på hans klena armar.
Min dotter hade fått ett illamående och sprungit ner på toaletten
på nedersta våningen.

När hon kom tillbaka var bara blodet på mattan kvar, hon trodde
det var en dröm. Men när hon vaknade nästa dag så såg hon det
mörka blodet på mattan och hon höll på och tappa andan. Hon
ropade på mig och jag sprang upp för trapporna. Jag blev helt
mållös. Jag trodde först att det var min dotter som försökt ta
livet av sig, och därför ropat, men sen när hon talade om att det
var Kalle blev jag och fundera.

Kalle var ju hennes låtsas kompis, hur skulle han kunnat blöda
sådär mycket? Hur skulle han kunnat blöda över huvudtaget?
Jag visste ingenting. Det enda jag visste var att det här måste få
ett direkt slut.

I sin forskning kom Eva Hoff fram till att barn med låtsaskompisar ofta är mer kreativa än andra barn, men också att de har färre riktiga kompisar, en något sämre självbild och ibland mår lite sämre psykiskt.

Hon mindes det första besöket hos skolkuratorn. Hon hade smaset smugit dit, detta var inget hon ville skulle komma ut i skolan. Att gå till en kurator, det var sådant man gjorde i lågstadiet. Sånt gjorde man bara inte om man inte hade ADHD eller var gravid. Hon var ingetdera. Hon hade bara lite panikångest. Inget allvarligt, det bara kändes ibland som att hon skulle dö, inget mera med det. Hon gick in med små, korta steg och såg upp i kuratorns ansikte. Deras skolkurator var ung och vacker, men hon hade inget förtroende för henne. Första gången ville hon inte säga någonting, men tillslut fick hon ändå ur sej hur det var. Kuratorn hade lovat att inget säga och lovat ett till samtal, men inget hade hänt, och det var ändå på sätt och vis ganska skönt. Hon suckade när hon tänkte på det. Vem skulle hon tömma ut sina tankar över?

När lektionen var slut för dagen såg ryckte Emma åt sej jeansjackan och gick med snabba steg över skolgården. Hon hade bara tänkt gå därifrån, så fort som möjligt, för att slippa prata med någon, eftersom att från det att attackerna börjat komma så var hon inte det minsta social av sig. Plötsligt ställde sej någon framför henne på den nylagda asfalten. Emma suckade. Bara det inte är någon från det ”coola gänget” i våran klass. Emma såg upp i ansiktet på en kille hon inte kände igen, en pojke med fint, jämnt ansikte och luftigt, blont hår. Emma visste inte vad hon skulle säga, hon backade blygt ett steg och började ursäkta för att hon nästan gått in i honom. Killen log lite. ”Det är inte du som ska ursäkta, det är jag” sa han vänligt. Emma log lite och sträckte artigt fram handen. ”Thore” sa han och tog hennes hand. När hans hand rörde vid hennes så kände Emma sej förvirrad, yr och konstig, men helt tvärtemot vad hon kände när hon var inlåst på toaletten i skolan. ”Eeh, Emma” stammade hon blygt. Hon visste inte vad hon skulle säga mer, och en pinsam tystnad uppstod. ”Vad… vad ska du göra ikväll?” sa Thore försiktigt och såg undrande på henne. Emma såg ner i marken och sedan upp i hans ansikte igen. ”Inget särskilt… Hur så?” undrade hon. Emma hade sina små aningar om vad som komma skulle, och hon fick rätt. ”Jag tänkte bara om du… Om du ville hänga med mej till stranden?” frågade han blygt, och Emma lade märke till en svag rodnad som spred sej över hans ansikte. ”Men jag känner dej inte” konstaterade Emma roat och log lite svagt. Thore log varmt mot henne och ruskade lite på sej. ”Vet du, jag känner på mej direkt att jag tycker om dej” sa han varmt. På något konstigt sätt kände Emma precis likadant. Hon visste redan att den här killen ville henne inget illa, och hon gillade honom redan.

På kvällen, vid 6-tiden gav Emma sin segelbild en nöjd blick. Hon hade aldrig förut brytt sej om utseendet så mycket, men ikväll ville hon verkligen vara fin. Håret var uppsatt i en fin frisyr som framhävda hennes blåa ögon, och en liten blomma var instucken. Hon kände sej verkligen som en drottning. En vacker drottning som var på väg till balen med sin prins. Men så kom hon på något. På stranden fanns inga toaletter. Vad i hela friden skulle hon göra om hon fick ett anfall? Så lagom roligt att vara ute på sin första dejt och plötsligt drabbas av panikångest. Hon stönade högt, funderade nästan på att bara strunta i det och gå, men något hos Thore fick henne att vilja gå. Hon gick vemodigt den korta biten till stranden. Där satt han, i shorts och rosa T-shirt, på den lilla bänken alldeles intill vattnet. Hon gick fram till honom och log varmt. Dom hälsade på varandra som gamla vänner och hon förslog oblygt en match i volleyboll.

Efter en massa prat, volleyboll och ännu mer prat, så var dom åter tillbaka på bänken. Genomsvettiga, skrattande och glada slog dom sej ner en kort bit ifrån varandra på bänken. Emma kände plötsligt den gurglande känslan i magen som förvarnade henne om att hon snart skulle vara mitt inne i ett krig mot henne själv. Hon såg ner i bänken, ville så ogärna lämna honom här efter allt det roliga dom haft, men förstod att hon måste. Hon reste sej vemodigt och såg på honom med flackande blick. ”Thore, det har… Det har varit jätteroligt, men jag… Jag måste gå nu. ”Jag ska vara barnvakt” ljög hon svagt. Thore tog ödmjukt hennes hand och såg lite bekymrad ut. ”Emma, jag vet att det är något annat. Vad?” undrade han försiktigt och såg in i hennes ögon. Emma kände hur paniken kom smygande. ”Thore, jag måste gå nu!” sa hon ganska högt. Thores hand drog bestämt, men vänligt ner henne på bänken igen.

”Jag hatar dej” Emma säger orden lågt, men dock mycket tydligt. Hon ser på sej själv i spegeln med uppspärrade ögon, armarna fallande efter sidan och svett rinnande över pannan. Dörren till skoltoaletten är noga låst, ingen kan komma in och se vad som pågår. Emma kniper igen ögonen, letar med hjälp av händerna sej fram till det stängda toalettlocket och sätter sej stelt ner. Hon blundar fortfarande när hon kippar efter andan, försöker få luft i lungorna. Hon sitter så i över tio minuter, försäkrar sej om att hon låter normal igen, att hon verkligen kan andas. Emma reser sej snabbt upp, möter sin spegelbilds förvirrade blick och spänner ögonen i den. ”Det här ska inte få hända igen” mumlar hon argt mellan sammanbitna tänder och låser upp dörren. Hon tänker igenom vad kuratorn sagt när hon nämnt anfallen. ”Det går över, gumman, det går över av sej självt” Emma biter ihop och fortsätter gå genom den tråkigt målade korridoren medan hon känner hur mycket hon hatar anfallen. Panikångesten. För hon vet ju att det är det. Hon har läst om det, hört vuxna tala tyst om det, och till sist fått det bekräftat av kuratorn. Emma lider av panikångest.

Det hela började för ungefär ett år sedan. Emma kände sej lite illamående när hon var på väg den korta biten hem från skolan, men tänkte inte så mycket på det. När hon kom hem sjönk hon ner i soffan för att vila lite efter skoldagen. Plötsligt kände hon hur hon blev alldeles yr i huvudet, hon kunde plötsligt inte se någonting och hon fick ingen luft. ”Nu dör jag” viskade hon till sej själv och rullade ner på golvet. När hon vaknade hade mamma inte kommit hem ännu. Bredvid henne låg en illaluktande hög som hon troligtvis kräkts upp. I början hade hon inte förstått vad det berodde på. Efter en stunds funderingar och några ungdomstidningar så visste hon precis vad det var som fått henne att bli helt panikslagen och paralyserad på samma gång. Emma hade hon ju inga kompisar att berätta om sina problem för, och på grund av det hade hon ingen att berätta om sina problem för. På det sättet lagrades allt inuti henne, och släpptes ut då och då som ett anfall. Nu hade hon lärt sej att leva med det. Hon kände på sej på morgonen om ”det” skulle hända, hon visste att hon gjorde bäst i att, så fort reflexerna kom, springa in på toaletten. Det var ingen annan än skolkuratorn som visste om det, och ingen annan skulle få veta det heller. Aldrig någonsin.

En flicka hade en gång ögon som gnistrade likt kristaller,
Men nu är dom tomma som om hon skakade gallar.
Blodet rinner ut och smärtan hon döljer,
Hon stoppar handen under kranen och med kallt vatten sköljer,
Snön faller och landar på hennes sår,
Ner för kinden rinner det en tår.
Håret är svart likt en korp i skyn,
hon stoppar bladet mot den vita hyn,
Hennes kinder blir blöta av tårar,
att dom inte fattar hur mycket ord sårar.
Snön är vit och blodet är rött,
hennes hopp är för längesedan dött.
Snön fastnar i hennes svarta hår,
hon skär upp ännu ett sår,
blodet droppar ner på snön så vit,
hur kunde hon komma hit.
Hon faller ner på knä i den vita snön,
hon undrar om hon ska ta farväl och gå till sjön.

Hon reser sig upp och börjar sakta gå,
hennes fingrar fryser och blir nästan blå.
Hon kommer fram till sitt mål och börjar gråta,
Hennes kinder blir sakta våta,
Hon torkar ilsket bort tårarna och försöket att världen glömma,
Hon vill bara hoppa ner i sjön och under isen sig gömma,
hon ställer sig på bron och tittar ner,
framför sig världen hon ser.
Hon är beredd att ta det sista klivet,
hon är beredd att lämna detta livet,
bakom sig hör hon ettt rop |det får inte ta slut|
Men nu är sista chansen slut,
hon tar ett kliv och faller handlöst ner,
hennes väns sorgsna ögon är det sista hon ser,
hon träffar isen med ett hårt slag,
ingen kommer någonsin glömma denna dag.

Isen går sönder och hon i vattnet hamnar,
hoppas att Gud henne förbarmar.
Vattnet är kallt och kylan ilar,
det känns som att någon skär i hennes kropp med tusen knivar.
Flickan tittar upp och ser solens sista strålar,
en ny värld hon framför sig målar,
hon sjunker under vattnet och ler,
ingen mera henne ser,
Hon hamnar på sjöns botten av dy,
vit är ej längre henne hy.
Hon tänker på vilken värld det är,
och hur hon hamnade här,
hon ångrar sitt beslut,
hon vill få luft, komma ut,
Men livet är för henne nu slut.


<3

Älskade vän,
Jag ser mycket väl hur döden reflekterar i dina ögon.
Och hur du ser mot stjärnorna i hopp om att bli en.
Jag ser det allt för väl nu.

Jag ser tårarna som
slickar sig nerför
ditt hopp och
bränner sönder det
sista du har kvar
samtidigt som du
undrar om livet
är värt att leva.

Det är sånnahär gånger man bara vill blunda som i filmer.
Skillnaden är att blundar jag nu,
Tar det inte slut.