IRC-Galleria

Det var svårt att inse att mitt barn slutade ta kontakt med
mig. När hon skulle tala med mig talade hon via Kalle, hennes
låtsas kamrat. Det var en jätte svår period. Jag visste inte
vad jag skulle göra. Jag viste att det gick i släkten, och
så, men ingen i min släkt hade nånsin haft en låtsas kompis.
Kalle döpte hon honom till.


Först trodde jag att Kalle fanns,
men sen när hon begärde mig duka upp för Kalle i matbordet
och Kalle aldrig fandes där, men endå åt av min mat, så visste
jag inte vad jag skulle göra. Jag började tala med psykologer
å alla tyckte det var lugnt. Det var inget fel på min dotter,
hon hade bara en extremt svår stund i livet och försökte pigga
upp det med Kalle.

Jag tyckte det var okej, för alla mina vänner
sa att det var okej, också alla läkaren. Men några år senare,
när min dotter växte upp och hon började berätta om hur blodet
på hennes rumsmatta hade kommit dit, fick jag panik.

Min dotter berättade hur Kalle hade försökt ta självmord för
att min dotter inte hade varit tillräckligt snäll mot honom,
hon hade suttit på sängkanten och Kalle hade sprungit till
hennes skrivbordslåda och tagit fram en kniv och sen satt sig
ner på hennes matta och börja dra stora sår på hans klena armar.
Min dotter hade fått ett illamående och sprungit ner på toaletten
på nedersta våningen.

När hon kom tillbaka var bara blodet på mattan kvar, hon trodde
det var en dröm. Men när hon vaknade nästa dag så såg hon det
mörka blodet på mattan och hon höll på och tappa andan. Hon
ropade på mig och jag sprang upp för trapporna. Jag blev helt
mållös. Jag trodde först att det var min dotter som försökt ta
livet av sig, och därför ropat, men sen när hon talade om att det
var Kalle blev jag och fundera.

Kalle var ju hennes låtsas kompis, hur skulle han kunnat blöda
sådär mycket? Hur skulle han kunnat blöda över huvudtaget?
Jag visste ingenting. Det enda jag visste var att det här måste få
ett direkt slut.