IRC-Galleria

Aamulla iski ihan kamala ikävä, kun makoilin sängyssä yksin, pyörin ja yritin nukahtaa vielä hetkeksi.
En voinut olla ajattelematta kaikkia niitä hetkiä, kun mun olis pitänyt tehdä asiat toisin, kun mun olisi pitänyt uskaltaa vähän enemmän, tehdä vähän enemmän. Mä mietin kaikkia meidän keskusteluja, mä mietin sun kasvoja, sun sanoja, sun tapaa olla, sen miten mun sydämestä vietiin palanen ikiajoiks, sä veit sen. Mä muistan miten rikki mä olin, aivan auki. Tänään mä olen vähemmän rikki, mutta silti. Ikävä ei päästä koskaan kokonaan otteestaan. En mä ole tän parin vuoden aikana edes uskaltanut viedä kaikkia ajatuksia ihan loppuun asti, koska en kykene vieläkään käsittelemään tätä, enkä ymmärtämään. Mulla on niin helvetin ikävä sua! Näetkö sä sen? Näetkö sä mut nyt? Enkeli.
(Sometimes there's just some people that you never get over)


---

Jag är ibland brutal, hänsynslös, ärlig och rättfärdigad.
Ibland vill jag ej, kan ej och känner ej att ta hänsyn, ibland
vill jag inte trippa på tå likt en åsiktslös ballerina och le
vackert som marionettdocka med häftade mungipor under
ögonfransarna. Jag vill inte andas kontroversiellt och äta
andras sanningar till middag fast jag redan ätit dem till frukost och lunch.
Jag vill göra uppror, jag vill tycka, säga och känna, jag vill
veta och jag vill att folk ska höra. Människor utan åsikter
är människor utan självinsikt, och har man ingen självinsikt
har man inga mål, människor utan mål är dom som inte drömmer.

Jag drömmer intensivt iväg bland älvor och troll, kan fnissa
åt destruktiva saker i min vardag och stirrar hellre ut på
luften en hel dag än spenderar tid med människor som
inte kan läsa en bok utan bilder, som pratar istället för att
lyssna, som säger istället för att tycka.
Jag vill se mig själv i spegeln varje morgon och veta att
jag tycker, att jag står för något mer än mina åsikter
och mitt liv, mina drömmar och mina sanningar.
Jag vill vakna varje morgon och alltid veta att jag tycker
och det betyder något.

Jag vill ge och veta att det känns, jag kan ord, orden kan
mig och vi kommer väldigt bra överens om meningar.
Jag tänker aldrig när jag skriver utan det flyter på som
blodet rinner i våra ådror och gör oss uppmärksamma
på att vi är, att vi finns, att vi är verkliga.
Jag älskar sällan och tycker sällan om, jag finns
inte ofta bland andra och lever sällan i någons
lakan. Jag är jag, och så mycket mer än bara vara.
Ibland skulle jag vilja känna lite mer, ta in lite mer
och orka lägga ner enrgi på att förstå fler människor.
Men jag har insett att det inte finns hos mig på det sättet
det gör hos er. Jag kan så fruktansvärt, obehagligt lätt se igenom
en fasad. Fruktansvärt lätt, ibland tråkigt, ibland roligt, men alltid sant.
Är det kul att älska så det gör ont?