IRC-Galleria

Jag tyckte om det här veckoslutet. Efter en psyksiskt extremt tung men ändå rolig vecka av inträdesprov kändes friheten som rena rama himlen. Lätt som en kolibri tassade jag på mjuka rosa moln. Aldrig mera denna ångest av att bevisa att jag faktiskt kan.

Ingen klarar nånsin av att prestera sitt bästa på Taikens inträdesprov. I ett stängt rum fyllt med andra lyckosökare får man just inga användbara idéer. Mina bästa arbeten finns nerklottrade i min kalender och på post-it lappar omkringspridda på jobbet.

au-ra sanoo:
hei linda

au-ra sanoo:
ROSIKSEN HAUTAJAISET LA 31.3.

au-ra sanoo:

katastrofsurikat reround sanoo:
äöwerh

katastrofsurikat reround sanoo:
äåjäääääääääääääää

au-ra sanoo:
nmavdakpljsärsdjklg

katastrofsurikat reround sanoo:
äääääääadfhjap flöjgölajöldfh

au-ra sanoo:
prewotieerpåotuiposudf

katastrofsurikat reround sanoo:
aliwehryklöq34opv5i 34årihpoj'

katastrofsurikat reround sanoo:
,mitäääääääääääääääääääääääääääääääääääääää

katastrofsurikat reround sanoo:
ääääääääääääääääääääääääääääääääää

au-ra sanoo:
joo! yhyyyyyy

katastrofsurikat reround sanoo:
ääääääääääääääääääääää??????????????

katastrofsurikat reround sanoo:
pakko mennä

katastrofsurikat reround sanoo:
pakko

katastrofsurikat reround sanoo:
pakko

22.1.2006

Plötsligt var det kallt igen. Marken hade täckts av snö och fastän solen lyste upp den så att man kunde tro att all ondska i världen hade splittrats som ett tunt fönster i vinden nådde dess strålar inte in i huset. Det fanns inget sätt att få tillbaka värmen som rymt undan sorgen som fanns instängd mellan väggarna.

[ Sorgmolekyler är större och mer aggressiva än de små, späda och lättmanipulerade värmemolekylerna och ryms därmed inte ut genom samma minimala springor som värmemolekylerna. Förf. anm. ]

Jag är tillbaka där jag startade, igen. Och den här gången tänker jag slutföra det jag påbörjat. Det finns inget annat sätt. Jag kan i några dagar inbilla mig att det finns något annat i mig som spelar någon roll än mitt utseende, men insikten att det inte stämmer tar mig alltid, och då hamnar jag tillbaka där jag startade. Och det värsta är att jag vet hur ont det gör, varje gång. Och hur skönt det känns när jag väl uthärdat de första dagarnas smärta och det enda som återstår är ljus.

Lite orange-lilaaktigt. Solen höll redan på att gå ner och hon hade inte ens ätit frukost.

Solen höll på att gå ner och den skulle aldrig mera gå upp.

en haluaisi ajatella ulkonäköluontoisia trivialiteetteja. mutta kun kaikki oli jo niin hyvin, mutta nyt vatsa vain kasvaa kasvaa ja kasvaa. tuntuu kuin olisin raskaana. en osaa olla rauhassa, se täytyy saada pois, pois, heti!

järki sanoo että kukaan ei liho viikossa kahta kiloa. vaikka ehkä naisellisista hormonisyistä johtuen söin kaikenlaista enemmän tai vähemmän turhaa niin se mikä nyt tuntuu ylimääräiseltä on vain nestettä. se häviää nyt kun olen taas hormonaalisessa tasapainossa.

mutta kun kuitenkin on ahdistus. siitä, että tätä tarvitsee edes miettiä. mitäköhän tapahtuu sitten joku päivä kun oikeasti olen raskaana. varmaan sekoan, lopetan syömisen ja näännytän sekä lapseni että itseni.

kaikista kivointa olisi kyllä olla sellainen luonnollisen laiha. sellainen joka voisi vain olla. ainiin olin joskus sellainen, mutta sitten vahingossa sotkin aineenvaihduntani. voi vittu.

se nyt vain on niin, että vaikka tietoisuus syömishäiriöistä lisääntyy, niin ihmiset on yhä ahdistuneita. mielikuvat siitä, miltä pitäisi näyttää ja millainen pitäisi olla ovat yhtä selkeitä kuin kymmenen vuotta sitten. meitä pommitetaan ihanteilla ja samalla sanotaan, että tärkeintä on voida hyvin ja olla oma itsensä. mitä siinä ristiriidassa tekee ihminen, joka ei tiedä kuka on ja mitä tarkoittaa voida hyvin? väkisinkin joutuu luomaan jonkinlaisen oman itsen, ja helpointa se on erottumalla joukosta, olemalla ihailtu. hoikka, kaunis ja älykäs.

ja vasta muuten sitten kun on kokenut äärimmäisen huonovointisuuden voi ymmärtää, mitä on hyvä olo. kun sen vuosia kestäneen ankeuden jälkeen saavuttaa, sitä osaa vihdoin arvostaa.

eli mitä minä nyt tässä muka valitan. mulla on asiat ehkä aika loistavan hyvin. kun jaksan aamulla nousta sängystä eikä iltaisin tavitse itkeä itseään uneen, tai jotenkin puuduttaa itseään. näin ei ollut vuosi sitten.

Jag tog mig själv på bar gärning. Orsaken till att jag använder färger är att jag själv är så svartvit inuti. Jag har sett på människor i svartvita kläder och undrat hur de kan vara så ensidiga, men samtidigt önskat att jag själv vore en sån som klär i svartvitt. Men grunden till det hela är att människor som inners innerst är färggranna, invecklade och intelligenta omedvetet balanserar detta genom sitt renlinjiga klädval, medan såna som jag, som verkar komplicerade på grund av sitt totalt oförnuftiga yrande egentligen nog är väldigt enkla att förstå. Utgå alltid ifrån att de inte vet vad de sysslar med. Inte mer invecklat än så. Så enkelt. Så svartvitt.

Därav alla dessa färger. Jag försöker skapa balans, göra mig själv lite intressantare, seriösare eller mera full av överraskningar.

Jag behöver en rejäl dos av smärta ibland. För det är egentligen smärtan som är det vackra.

Minnen. Av resor, av ljuv saknad, av förväntan.

Att lite såra sig själv ibland påminner en om att man är vid liv. För att kunna leva fullt ut måste man stimulera alla sina sinnen, synen, känslan, smaken, doften och vad jag upplever som viktigast, hörseln. Det måste göra ont djupt i själen.

Egentligen så handlar det hela om att blicka tillbaka. Om att minnas de surrealistiska stunder då man tyst låg på golvet, mitt på natten med volymen uppskruvad. När livet gjorde så ont att man inte kunde röra sig. Och musiken skar sig in i såren och sved som salt.

I Lissabon upplevde jag kärlek. Jag levde av längtan att få se mina närmaste igen, uttryckligen längtan, inte förväntan. Jag levde av känslan att hemma ha allt man någonsin kan önska sig och ändå kunna vara långt borta och klara sig själv. Fast jag upplevde otroligt mycket och träffade människor som jag kanske inte mött om jag inte varit ensam så fanns det stunder jag egentligen önskade att jag kunde ha delat med någon. Och jag visste så klart vilka det var jag ville dela dem med. Det var kanske det finaste.

Att komma ihåg de där gångerna då man varit lycklig

och olycklig.

Lissabon, Sala, Wien, Köpenhamn, Barcelona.

Finland, Finland, Finland.

När man är ensam märker man på ett annat sätt att man är lycklig. Man har liksom tid att reflektera över det. Att fan anamma, så sabla vackert det här är! Med en kompis klassar man det som skoj. Inte alls sämre, men annorlunda. Man är inte så sentimental. Jag behöver dedär stunderna av ensamhet. För att själv komma underfund med vad jag finns här för.

Dit hör smärta och storm. Skönhet och lugn likväl.

BANNEMEJ skyffla iväg sig till gymmet nu fröken sömntuta. Jag har sovit 21 timmar nu (dock inte helt i sträck).

Satt här just och funderade på hur min dag skall se ut, eller det som nu återstår. Jag skulle vilja träna, gå och tvätta byke till TinTinTango, städa, träffa kompisar och åka till Esbo. Jag slogs av en alldeles orimlig insikt; jag är stressad över allt det här. Varningsklockorna ringer. Vad talade vi om igår med fru Psykologen?

Förra veckan var ett ståhej. Ett sabla springande hit och dit och kolleger i fara att antändas av blott en blick till höger och vänster. Riksdagsvalet hänger som ett tungt och mörkt moln över oss alla på Simonsgatan 8a. Mot slutet av veckan blev jag en robot. Be mig göra något och innan du vet ordet av är saken redan ur världen. Min hjärna programmerade sig att automatiskt ordna allt som skulle göras i viktighetsordning. Fixa, behaga, NU har rotat sig i min benmärg. Kanske det är så att jag nu när veckoslutet väl är här har svårt att släppa loss. Min kropp säger SOV, ta det lugnt, gör myselipys- saker, medan mitt undermedvetna desperat försöker få mig att tro att det nog finns en massa som måste göras. Sanningen är att det inte finns något som måste göras idag, eller imorgon heller för den delen. Jag är fast i sekundtidtabellen. Även nu ser jag mig runt som ett nervvrak för att hela tiden ha koll på vad som händer runt mig. Hur skulle det vara att blåsa av spelet. För fan, det enda som händer är att min persilja sakta men säkert återfår sin spänst tack vare att jag kom ihåg att duscha den.

Det börjar arta sig. Jag skiter i gymmet. Sådana aktiviteter är till för att avreagera sig efter en hetsig dag på jobbet, inte att slita reven av sig en skön och slapp lördag. Jag intalar mig att min kropp inte lider av att jag slappar.

Kanske jag snart går och tar en varm dusch och gör mig sådär mysigt lördagsfräsch. Börjar le istället för att strama på läpparna. LÖSGÖR MIG SJÄLV!!

Ahhh. Det blir nog en bra dag. Det som återstår.

eilen taas rosiksessa ja nam.

nam.

well actually i did save one.

This time I took them all away. Cause sadly enough, I am almost as guilty as him (or perhaps even more, depending on how he feels, if he does). And quite frankly it doesn't even bother me anymore. I'll just forget about it, all of it, unless the nice parts, because there's nothing wrong with sweet memories.

I just feel bad for having played a role of being cold. But I did play it well. Why stop now? I'll probably need to have my heart broken a few more times before I'm tumbled enough to learn from my mistakes. Right now I'm still too proud to learn anything.

At least now I know love, and why you always should be honest with yourself.

If I get a chance I will tell him I'm sorry. He told me he was, many times.