IRC-Galleria

Föreställ er situationen:

Jag stiger på bussen i Arabia talandes i telefon. Det är lite fullt men på bakbänken finns hela två lediga bänkar. På ena sidan sitter en fet blonderad kvinna i trettioårsåldern, på andra sidan sitter en man och läser uutislehti100. Båda dessa personer tar på ett eller annat sätt upp ganska mycket plats runt omkring sej, utöver sina egna säten så att säga, så jag måste blixtsnabbt avgöra var jag själv kanske ryms bäst. Jag sätter mej ner bredvid den feta kvinnan. Man vet aldrig, kanske hon hade tagit illa upp om jag inte satt mej ner just på den bänken utan bedvid den smala mannen. Tyvärr råkar jag stöta till kvinnan lite för jag tappar balansen just så mycket att jag vidrör hennes överdimensionerade lår med en av mina plastkassar. Givetvis ber jag om ursäkt "Anteeksi", men fortsätter sedan tala i telefon. Det var ett ganska viktigt samtal. Hon ber mej därefter ganska otrevligt maka mej över till bänken bredvid den bredbenta tidningsläsarmannen. Detta går inte så bra just i och med hans breda sätt att skumma igenom en ganska liten tidning, så jag tvingas sätta mej mitt emellan två säten med mina väskor. Efter en stund förflyttar sej den feta kvinnan från sin plats till en annan och råkar måtta in en liten men hård spark mot min vad när hon klumpigt hasar sej förbi. Hon ber inte om ursäkt. Jag tar ingen notis, eftersom vem som helst ibland kan tappa balansen. Efter sej lämnade hon ändå hela tre säten lediga eftersom hon suttit en god bit från fönstret men ändå varit nog i vägen för att människor inte skulle kunna ta sej till de tomma platserna. Jag förflyttar mej därmed från min obekväma plats mitt emellan två stolar för att inta fönsterplatsen. Där fick jag dessutom plats med alla mina saker bättre. Under hela den resterande resan märker jag att kvinnan blänger på mej mest hela tiden. Vi anländer till järnvägstorget. Hon går sölande ut ur bussen framför mej, även fast det fanns människor bakom mej som tydligt visar att de hade bråttom. När hon äntligen släpat sej ut ur bussen vänder hon sej om med ett fruktansvärt flin och frågar:
- Tuutko kahville?
-Öh, tänker jag, det var minst sagt en underlig fråga. Men längre kommer jag inte i mina tankar förrän hon tar tag i mitt hår och river till ordentligt. Jag står alldeles paff med munnen öppen, bara halvvägs genom att registrera vad som nyss hände, men får till slut ur mej:
- Mikä sua vaivaa?!!!
- Mä ihailin noita sun korviksii, får jag som svar med en sockersöt och hånande ton. Jag är fortfarande så förbryllad att jag börjar gå därifrån, men muttrar ändå "idiootti" för mej själv. Jag hade helt enkelt ännu alldeles för svårt att tro mina ögon och öron för att inte tala om min värkande hårbotten.
- Huora, slänger hon ännu efter mej medan jag går.

Det är ju inte mitt fel att hennes bak är så helvetes gigantisk att den breder ut sej över halva bussen....