IRC-Galleria

Alltså jag är väldigt besviken nu. Hur kan en så enkel sak som att inom klassen dela ut ett stipendium åt någon som förtjänar det vara så svårt? Det blir genast tal om hur man ska rösta rättvist och hur vi kan komma fram till den mest demokratiska lösningen så att absolut ingen blir förfördelad. SÅKLART BLIR JU NÅN FÖRFÖRDELAD NÄR BARA EN KAN FÅ DOMDÄR 300 EURONA! Men det gäller ju att se det som så, att det inte är bort från någon om en får nånting mer än den andra. Tsiisus! Människor är nog så platta. Dessutom finns det kanske bara två förtjänta kandidater att välja mellan. Och var blev det av tanken att vi för pengarna skulle bekosta ett kalas som vi exempelvis helt för sakens skull tillägnar vår egen Suklaakuningas; han som vunnit allt han hittills trånat efter och lite till? Eller är det för mycket ära åt bara en person? Till råga på allt har mina klasskompisar mage att påstå att vi i klassen inte har rätt att bedöma varandra, att om skolan står för pengarna så kan väl vi inte komma och bestämma vad som görs med dem! Vem om inte just vi vet vem som borde få tacken, varför har vi över huvudtaget envist gått in för att grunda kriterierna för stipendiet på så formella ting som skolprestationer? Jag tycker man istället kunde uppskatta det att skolan ger vår klass denhär underbara möjligheten att visa uppskattning åt just den vi tycker om i klassen. För det finns alltid någon som borde få ett pris, och alla torde ha en tanke om vem det är.

och vi satt där med vatten runt om oss
och sol.

Ingen tvekan,
något mer.

fjärilar i magen och ett fånigt smil på läpparna.

Min farbror har gift om sej med en vitryska som har en underbar dotter. Nastya kallas hon och hon är så fin.

Och när vi satt där vid köksbordet for den halvvuxna katten Tofu omkring i rummet brevid med en skallra. Irina hade lagat fina småbröd med sprotter och hon ställde fram jordgubbarna också. Vi smakade på min farbrors hemlagade vin och senare på kvällen blev det även taget ganska mycket rött. Han spelade gitarr för oss och sjöng som alltid då förr. Vi sjöng tillsammans.

uschdå.... det börjar nästan kännas som om man går i skola... liksom som att det faktiskt krävs nånting av oss sjusovande nattkukkudagisbarn. tursom är det slut om två dagar.

Mamma, jag vill inte gå till skoolan, ju!

Jag vet inte vad som hände med mej igår. Dagen började så hastigt, kanske blev jag uppskruvad till den grad att jag bara måste släppa taget. Vi besökte arbetsrum med klassen och jag såg en framtid med glansbildslyster framför mej; det är definitivt i en sådan omgivning jag vill arbeta sen när jag blir vuxen. Efteråt for jag till Hanaholmen. Det var ett intressant evenemang som hade ordnats där även om jag av någon anledning inte umgicks alls med de svenska studerandena utan endast med vissa lärare och styrelse-F. Men bra så.

Vid nio femton skulle jag träffa L i Kampen och vad som överraskade både mej och L var min aldrig förr skådade punktlighet. Kanske jag sist och slutligen inte är så fullständigt hopplös? Dock måste jag medge att hela dagen präglats av ovanlig punktlighet och perfekt tajming; någonstans i minuternas ordnade kaos lyckades jag ju till och med upphäva alla medborgarorganisationers direktdebiteringar som allt för länge fått våldföra sej på min redan mörbultade ekonomi. Känslan av stolthet som efteråt svällde i mitt bröst hade varat längre om inte en Greenpeace-representant kommit emot mej på gatan precis utanför banken.

Men tillbaka till Valter. Det var alltså dit jag och L styrt kosan. Vår vistelse där började oroväckande eftersom Valter-killarna måste bli av med några glas vin som ställts fram för Savoy-besökare. Vi fick två glas var till priset av ett och rätt som det var föstes vi oväntat in i vårt berömda bomullsvarande. Men det var fint. Sedan blev det mera vin och L medlade med ägaren om en eventuell sommararbetsplats. Så kom tiden ikapp oss och stället stängde. Vi lämnade dock en liten accessoar till efter oss i form av något de kan hänga på väggen. Det har ju så gott som blivit något av en vana eller tradition redan.

Kvällen var ingalunda slut bara för att ett ställe stängde. Vi fortsatte till mBar på te. Där satt vi och skrev arbetsansökan i all sköns ro och glömde allt annat omkring oss tills jag spratt till och insåg att sista bussen skulle gå inom tre minuter. Dagen upplöstes lika fort som den börjat och jag sprang iväg igen.

Idag vill jag inte springa.

_______

PS. Hoppas pappa har det bra.

Och vet ni vad som är helt löjligt roligt? Jag ska idag fara och träffa mänskor som kommit på besök från svenska Konstfack. Sen ska jag där på Hanaholmen se representativ ut och berätta spännande historier om konstinustriella i hela två timmar. HAHAHA.


Och jag skämtar inte :=

Och så blev det ingen skola idag, men det blev ändå en ganska givande diskussion vänner emellan. Sådana behövs verkligen ibland. Man vill ju innerst inne att alla har det bra och blommigt...

Det var en fin kväll på skolan och vart än vi sedan flöt, men jag ska sluta nu, jag ska vara stark, jag ska följa mitt samvete till punkt och pricka -
för inte blir det här ju till nånting annars!

Imorgon till skolan first thing in the morning, här hemma faller väggarna över mej.

Ensi vuonna uusiksi.

perus jumitus. skulle vilja se ut som bruden i kvällens bondfilm. ja, det var allt.