IRC-Galleria

jag känner mig som en observatör.

---

inte för att det är en särskilt unik känsla för mig, idag har den bara känts överväldigande. jag trivs inte i detta utanförskap. vill känna att jag är involverad i mitt liv. jag vill uppleva det subjektivt.

jag vill att mina känslor ska påverka mig.... starkare.

än söker jag mer.

there's an army at my door. and it's mine.
just you wait.

bissee bissee

ei näin.

jag kommer att gå under om jag fortsätter så här. eller åtminståne bli gravt alkoholiserad om inte annat. universitetslivet är inte precis hälsofrämjande om man ser strängt på saken. men å andra sidan vore kanske vardagen lite tristare utan de otaliga stop man lyckas konsumera utanför, och under skoltid också för den delen.

torts att det kanske tär på en lite att festa runt stup i kvarten, tycker jag att det är bra att belöna sig för sina prestationer. på något sätt sporrar det en att försöka nästa gång också (om än det är rätt så oförklarligt varför utgående från hur man mår morgonen efter). i alla fall belönade vi oss rejält senast igår efter fyra dagar av tunga föreläsningar och en utställning.


och så har jag ju bara tre veckor av detta liv bakom mig än så länge..... i can see my future already

---

HAH. Jag har landat.

....med en duns och stor kalabalik. Det var tyvärr inte riktigt vad jag hade räknat med, men vad jag nog i mina vildaste mardrömmar redan anat att skulle hända.

JAG ÄR SÄMST I KLASSEN!
(angst)

De andra har sökt in i genomsnitt två eller tre gånger tidigare, de är erfarna inom branchen och 23 år gamla. Majoriteten har gått i torkkeli och andra har redan hunnit studera vid Muotoiluinstituutti. Pust.

Var är rättvisan?
Vad gör jag där? Jag kan inte låta bli att tänka att jag alldeles säkert har tagit någons plats, att jag berövat någon platsen som den andra skulle varit mycket mer förtjänt av än jag.
Är det verkligen så att juryn inte gjort ett stort misstag? Vad ser de i min konst? Potential? En oslipad diamant?

Man kan ju alltid hoppas.....

Men jösses vilken psykisk meltdown jag gick igenom idag.
Jag är alldeles kaputt, vidbränd, mos och sönder.

Jag har ett problem. Det är mina blomlådor ute på balkongen som förorsakar det. Problemet ligger i sig inte i blomlådorna, utan i någon/någonting som besöker sagda blomlådor med ca tre dagars intervaller. Det är nämligen så, att var tredje morgon går det att skåda tydliga tecken på att någon/någonting gått berserk i blomlådorna under natten. Spåren förskräcker: hela min balkong (som inte är särskilt liten) är täckt av svart mylla som sagda någonting har krafsat upp kring rötterna på allt som växer. Av någon underlig anledning lämnar dock djuret persiljan och citronmelissen i fred... Men när man för sjunde gången sopar upp efter nattens vildheter, och försiktigt försöker rädda vad som räddas kan av växtligheten, börjar man minsann få nog. Man är ju, trots allt, lite mån om sina fjolårets julblommor och murgröna som man med möda stoppat i jorden i hopp om frodig grönska.

varför är det så att man kan låta bli att tvätta badrumsmattan hur länge som helst, men så när man äntligen gör det, ser mattan två dagar senare värre ut än när man satte den i tvättmaskinen....?

svar, någon?

isn't it funny how we always look a little different when we think nobody's watching?

love is sometimes like eating soup with a knife.

you never seem to get enough and it hurts like hell.
and to top it all off you shouldn't do it at fancy dinner parties...

...och så vet jag inte vad jag ska säga. men orden rinner ur mig i alla fall. det är lite som när man spyr. inte hinner man tänka där heller. rätt som det är måste man bara finna sig i att "ojdå, försent".

det rör sig någonting i området kring hjärtat och lungorna (jag talar förresten inte om spyor längre). någonting finns där inne och vill så gärna hitta en kanal ut ur mig. jag känner det på mig. men vad skall jag hitta på tio minuter innan spöktimmen börjar? inte för att jag kan påstå att jag tror på övernaturliga ting eller är rädd för mörkret, men jag finner en liten, alldeles oumbärlig tröst, i att veta att klockan endast slår tio i Glasgow)
Jag bör nog skapa en förbindelse mellan Helsingfors och Glasgow före midnatt, så att inte mörkret hinner komma och ta mig..

omg. jag sprang en HEL kilometer! jag suger alltså inte mera på löpning---