IRC-Galleria

Miksi miksi miksi kävi näin? Miksi ei Luxista ikinä seuraa mitään hyvää. Vihaan keskiviikkoja. Eikun torstaiaamuja.

I wrote...
I can't even remember why i wrote that. I'm an effing goldfish. With the pout. Let's leave this for now shall we?

Nyt on paska fiilis. Kaikki feidaa, ku must ei vaan voi tykätä. Vittu.

Jag har ännu ganska mycket kvar. Det är mitt bagage. Det är bara människorna som inte vill hållas ombord.

Det regnar kanske.
Kan inte se för spjälgardinerna. Själgardinerna.
Det känns mörkt, ute och inne.
Vill inte veta, vill ha ett sjätte sinne.
Vill ha tillbaka mitt minne.

Idag vill jag klättra upp på alla tak i regnet.
Jag vill gå riktigt nära kanten och få svindel.
Jag vill höra musik djupt i mitt inre.
För jag väntar, jag existerar en stund,
i tid och rum.
En timme.

Och så vill jag ha en borr att borra med i väggar
och golv. Jag vill söndra något och lappa ihop
vad jag gjort;
släta över alla sprickor.
Alla tolv.

Jag känner mig så gammal ibland.
Jag vill fortfarnde alltid vara yngst. Att vara det hör liksom till de saker som jag räknar som definierande för min person.

Jag har ju alltid varit yngst.

Idag kommer min lilla svarta bok att ta slut. Sista sidan är redan på upphällningen. Eller egentligen nästsista, för den verkliga sista sidan vågar jag inte röra.

Hjälp mej. Jag kan inte leva utan tomma sidor. Jag kommer att vara vilsen som ett maskrosfrö i storm. Men huvudsaken är ju att jag flyger, för jag är inte närapå färdig att slå rot än. Nej, inte.

Varför skriva poesi om vackra nätter och månen,
varför inte om de långa nätterna och målnen?

Vi är unga som fotspåren i sanden, vid havet.

I have a Moleskine addiction. Isn't it funny?

Diset i rummet ligger vid ögonhöjd.
Du ligger avskärmad från
dagen, under täcket.
Sömnen vaggar dej genom tunga vita landskap.

---

Du är rädd för ljusa sommarnätter,
för det är inte bara måsarna som flyger på småtimmarna.

(Det fanns en tid då jag kanske brydde mig mer om andra.)