IRC-Galleria

Vad skönt då, att sova genom en hel fredagkväll börjandes vid fyrasnåret. Att sedan vakna upp och äntligen anse sej se ut som människa igen i spegeln var också sannerligen angenämt, trots att det var efter midnatt. Tidpunkten för denna pånyttfödelse var kanske lite illa vald, men å andra sidan händer sådant heller inte så ofta, alltså att man vaknar upp på morgonnatten pigg och ny(k)ter och vågar visa sej i dagsljus. Man ska ta vara på livets små undantag. Om jag räknat rätt har jag nu alltså sovit sammanlagt 15 timmar i sträck.

Berlinresan kanske tog på krafterna en smula...

Nu är det bekräftat; slänger man med alla färger man hittar i tuschväg och strävar efter att de riktigt ska se gräsliga ut tillsammans, med lite isoleringstejp på, då gillar min lärare alstret. Vad är detta om inte s.k. "välineurheilua". Det var möjligen osjysst av mej att riktigt testa honom utgående från mina misstankar, men kanske det var lika så bra eftersom jag nu vet att det inte är fel på mej och min konst utan på hans tycke och smak. HAH.

vissa saker, så som cykelreparationer, har en tendens att urarta till något helt annat i rätt sällskap. även när man vet att det är moraliskt fel att syssla med vissa tvivelaktiga aktiviteter på en vardageftermiddag, ända in på natten. med vin.

ni kanske har svårt att förstå det här, men min trappgranne mitt emot har hängt den vidrigaste påskprydnad som någonsin tillverkats på sin dörr, och jag har en obeskrivlig lust att plocka ner den varje gång jag går förbi.

pluff

... because to carry you I'd need a crane
and even then I'd only last a second.

i guess ill never learn
what makes us people turn
around to say a simple hello
you never took my hand
i always felt like standing
all alone up against the greatest wall
of all.

Nu fungerar mina högtalare igen - med lite hjälp av tre lager målartejp och dagens tillägg, ett gummiband. Får se när man måste ta till tuggummi.

Jag är så trött så trött. Helt utan orsak dessutom. Saker och ting börjar dock falla på plats igen och det känns bra att veta att spelet inte är helt förlorat. Tillsvidare är ändå Kaos det ord som beskriver min sinnesstämning bäst. Det gäller min omgivning också för den delen. Nå, egentligen hela mitt liv. Hur kan jag lyckas sprida ut alla mina ägodelar som ett jämnt lager snö över hela lägenheten? Man blir ju sjuk av mindre.

Jag borde kanske göra något åt saken, men jag vet som vanligt inte var jag ska börja. Jag måste bokstavligen gå igenom 56 kvadrat, centimeter för centimeter. Och ja, det låter ju ganska överväldigande hur man än ser på saken.
Och jag skulle vilja veta hur och när det händer att jag går sönder så här. Allt liksom brakar i fogarna; min bubbla växer och ytspänningen ökar...

Jag beskrev min hissdröm härom dagen. Jag är livrädd för att drunkna i det gröna stora, luftlösa.

Visst är det kanske lite riskabelt att leva som jag gör nu, med ständiga övertramp och galenskaper. Men hellre gör jag sådana saker än inte gör...
Så är det bara.

Now playing: Amy Winehouse - Wake up alone

Jag drömde världens konstigaste dröm i natt. Igen...

Det började med flygresan. Den medelåldriga mannen bakom mej tafsade på mej genom att sträcka fram händerna mellan bänkarna tills han slockande. Han hade blodsprängda ögon och en spritröd näsa. Nästa sak som jag minns är hotellet och poolbaren. Jag sökte febrilt efter min vän där. Jag hittar honom men tvingas ta hissen upp till våning nummer åtta.

På hotellets tak fanns en pool, och av någon underlig anledning var den så djup att den sträckte sig ända ner till hotellets fot, bildandes ett gigantiskt akvarium. Genom denna vattentank steg hissen med hiskelig fart. Den rasslade oroväckande och tvingade undan vattnet så att man kunde se det sippra in under plaxiglasets fogar.

Vi klarade oss med säkerhet, för jag drömde vidare. Vad jag drömde vet jag dessvärre inte..

Jag är så frusen. Har kläderna på avigt; det som borde sitta underst är överst och så...

Lyssnade en stund på valdebatten i TV. Man diskuterade medborgarlönen. Av allt att döma är främst kulturarbetare och forskare målgruppen för detta Grönas förslag. Eller åtminstone tog man i debatten ställning till nyttan som framför allt konstnärer och annat folk med liknande olönsamma "kall", skulle åtnjuta. Nu kan man ju fråga sej hur många procent av Finlands befolkning som verkligen jobbar inom dessa brancher, och i samma veva fundera över hur många som i sin tur alldeles säkert kommer att lägga sej på sofflocket och inte lyfta ett strå i kors för sitt bröd. Arbete betyder skattemedel, eller hur? Hela systemet skulle alltså kollapsa. om inte förr, så garanterat senare.

Låt oss alltså lösa dessa stackars kulturarbetares och forskares kniviga situation på något annat sätt än med medborgarlön, och tänka stort och framför allt långt in i framtiden.