IRC-Galleria

Vad kan jag säga,

ibland önskar jag att jag hade en varningsklocka som skulle ringa till och kanske till och med ge mej en liten stöt varje gång jag yrar nära gränsen; den där hårfina gränsen som jag alltid lyckas missa med besked.

Det är tungt att vara besviken på sej själv.
Man kommer liksom inte ifrån tankarna att "Hur i helvete! Hur i helvete! Hur i helvete!"

Man skulle ju tycka att jag hade lärt mej något vid det här laget....

---

Människor tycker så mycket.

veckosluten kommer att bli min död....

Underbar rastlöshet på en vanlig fredagkväll.

http://www.adressit.com/huippuyliopisto

alla skriver under.

fina människor = garanterat fel människor.

Jag mår inte så bra.
Varför mår man aldrig så bra efter rosis.
Det är nästan kriminellt.

jag tänker inte gå med på sådant här.

Igår kväll kom jag hem från skolan, åt och slocknade på soffan vid halvfem tiden. Två och en halv timme senare vaknar jag yrvaken och illamående. Tvn lyser upp rummet med sitt blåa blinkande. Ljudet skär i mina öron; jag kan inte förstå hur jag kunnat sova i oljudet. Fjärrkontrollen fungerar för en gångs skull och jag stänger av bilderna och min enda ljuskälla. Det är urbant mörker ute och inne. Vart försvann timmarna? Utan att tända lamporna hasar jag fram till köket och tömmer ett glas vatten väldigt fort. Illamåendet består. Jag återvänder till soffan och en total tystnad. Somnar.

Jag vaknar igen och ser att det fortfarande är mörkt ute. Den här gången känner jag mig pigg som en nyssfjällad abborre. Efter en stund har mina ögon vant sig vid mörkret och letat sig fram till klockan som till min stora fasa visar 3:05. Att somna om visar sej snart vara en omöjlighet så jag tassar till tamburen och plockar upp husis från tambursmattan. Jag har faktiskt ett svagt minne av att det kanske just var en smällande postlucka som väckte mig. Att det är lördagstidningen jag bär i min hand gör mig plötsligt lite upprörd. Det är kanske ändå bara en följd av att jag ren färdigt var omskakad av denna för mej fullständigt onaturliga sömn. Jag önskar innerligt att klockan var ens åtta. På en lördagsmorgon.

När jag läst husis och slötittat på 'Se Oikea' i femton minuter är klockan halv fem. Jag släcker demonstrativt läslampan och stänger tvn. Ingen sömn. Det bränner i ögonen men det tar ännu länge innan jag slumrar in. Men jag gör det till slut, för när jag åter vaknar är det ljust och jämngrått där ute.

Jag minns inget annat - förutom forsen. Dammen som öppnades och vattnet som kom.
Min kommentar var: "Det här borde väl räcka en tid"

Äger någon en drömtydningsbok?

emelie says:
heeej
Adieu jeunesse says:
heeej!

emelie says:
va du i pulkkabacken ida?? ja va!

Adieu jeunesse says:
ja va int... ja va o rita en fet naken kvinna

emelie says:
nice!

emelie says:
hade ni levande modell?

Adieu jeunesse says:
nä död

emelie says:
haha

Adieu jeunesse says:
höhöhöhö

Vilken succé! De båda av mej grundade filmyhteisönä, d.v.s. Rosemary's baby och The dreamers, kan förtillfället ståta med hela tio medlemmar var! Wow. Jag är lite stolt över dessa människor vilka i likhet med mej förstår sej på riktig filmkonst.

Tack och god natt!