IRC-Galleria

Bästa Valborgsmässoafton/Första maj hittills. Någonsin.


Yeah.

Linda älskling, låva mej att du aldrig någonsin, under några som helst omständigheter fyller år mer än en gång om året. För jag fick nog min skumppakvot uppfylld till den grad att jag tror att det får bli tipaton vappu. Ja, just det, har ni någonsin hört någonting löjligare?

Berlinresan, ja. Det var ett upplevelsekoncentrat utan like. Jag hade aldrig drömt om att få uppleva och se allt jag fick se och göra där, och allra minst hade jag väntat mej att allt skulle packas in i ett nätt fyra dagars paket. Inte för att det kan kallas nätt i någon som helst bemärkelse. Snarare var det kaotiskt och sprudlande, för jag är inte mera samma människa som steg på planet för en vecka sedan. Nej minsann.

Vi ödslade absolut ingen tid; ut på gatorna skulle vi förrän vi hunnit packa upp, och flaska var definitivt ordet på de flestas läppar. Vi promenerade omkring och tog tunnelbanan härs och tvärs runt Alexanderplatz i ett kollektivt lyckorus. Vi sög i oss allt i omgivningen och suckade av överladdning för luften var elektrisk. Första kvällen blev lång, längre, nästlängst för vi hamnade på 103 i sista minuten.

Någonstans där emellan kvällarna hann vi även göra en liten sväng västerut för att besöka Västberlins centrum, men vi tog metron tillbaka till ostligare delar lite illa kvickt. I väst fanns ingenting man inte skulle ha sett någonstans förut - i motsats till öst som jag tror är tämligen unikt. Unikt var ordet, för människorna hade lämnat sina spår i staden, sina alldeles egna fotavtryck och det bästa var ju att ingen hade sopat över dem, rivit bort dem, målat över dem. Myndigheterna saknades fullständigt i gatubilden. Det var så oerhört vackert och odesinficerat; en hel stad i invånarnas händer.

Efter fredagnatten då många sov av ren utmattning (ja, öh varför sover man egentligen någonsin?) var det dags för lördagen. Jo, precis. Bauhaus Archives på dagen där vår trögflytande gäspande och nuckande lilla skara lyckades reta gallfeber på guiden följdes av kanske den otroligaste natten dittills. Hittills. Någonsin. För en gångs skull var vår splittrade avdelning någotsånär samlad (förutom två som blev hämtade av polisen just före). Vid tvåtiden tog vi oss till plats vid namn Panorama, en plats vars stämning och dimensioner inte kan beskrivas med ord, men att det var en f.d industrihall kanske belyser omgivningen lite. Det var liksom en massiv övergiven fabrikslokal med Berlins bästa soundanordning. Hela stället var någonting man sett på film, men aldrig haft en tanke på att man själv skulle få besöka. Natten tog slut när dagen redan tagit över. Något som Helsingfors kanske kunde ta efter vad gäller öppethållningstider...

Söndagen var kort och på ett gott sätt händelselös. De flesta accepterade att man verkligen inte behövde göra så mycket för att trivas i staden, det räckte helt enkelt med att strosa omkring och bara förundras. Efter att mörkret fallit besökte vi ännu den alldeles overkliga öppna balkongbaren uppe i det ockuperade huset som praktiskt taget fanns på vårt hostells bakgård. Man svävade av lycka och misstro att man inte de facto drömde. När det stället stängde förflyttade vi oss några våningar neråt till den snyggaste loungebaren i rött och svart jag någonsin sett och kvällen avslutades sedan med whiskey i hostellbaren bara några timmar innan vi skulle ta oss till flygfältet. Efter fyra dagar tror jag de flesta hade insett farorna med en bar som är förskräckligt nära ens sovplats och öppen 24/7, men när har nu sådana insikter saktat farten på människor som oss...

Taxiresan till flygfältet liknade ett mulet sorgetåg och att det i luften fanns ett löfte om att återvända inom kort var uppenbart. Det tänker jag åtminstone göra.

Vad skönt då, att sova genom en hel fredagkväll börjandes vid fyrasnåret. Att sedan vakna upp och äntligen anse sej se ut som människa igen i spegeln var också sannerligen angenämt, trots att det var efter midnatt. Tidpunkten för denna pånyttfödelse var kanske lite illa vald, men å andra sidan händer sådant heller inte så ofta, alltså att man vaknar upp på morgonnatten pigg och ny(k)ter och vågar visa sej i dagsljus. Man ska ta vara på livets små undantag. Om jag räknat rätt har jag nu alltså sovit sammanlagt 15 timmar i sträck.

Berlinresan kanske tog på krafterna en smula...

Nu är det bekräftat; slänger man med alla färger man hittar i tuschväg och strävar efter att de riktigt ska se gräsliga ut tillsammans, med lite isoleringstejp på, då gillar min lärare alstret. Vad är detta om inte s.k. "välineurheilua". Det var möjligen osjysst av mej att riktigt testa honom utgående från mina misstankar, men kanske det var lika så bra eftersom jag nu vet att det inte är fel på mej och min konst utan på hans tycke och smak. HAH.

vissa saker, så som cykelreparationer, har en tendens att urarta till något helt annat i rätt sällskap. även när man vet att det är moraliskt fel att syssla med vissa tvivelaktiga aktiviteter på en vardageftermiddag, ända in på natten. med vin.

ni kanske har svårt att förstå det här, men min trappgranne mitt emot har hängt den vidrigaste påskprydnad som någonsin tillverkats på sin dörr, och jag har en obeskrivlig lust att plocka ner den varje gång jag går förbi.

pluff

... because to carry you I'd need a crane
and even then I'd only last a second.

i guess ill never learn
what makes us people turn
around to say a simple hello
you never took my hand
i always felt like standing
all alone up against the greatest wall
of all.