IRC-Galleria

uschdå.... det börjar nästan kännas som om man går i skola... liksom som att det faktiskt krävs nånting av oss sjusovande nattkukkudagisbarn. tursom är det slut om två dagar.

Mamma, jag vill inte gå till skoolan, ju!

Jag vet inte vad som hände med mej igår. Dagen började så hastigt, kanske blev jag uppskruvad till den grad att jag bara måste släppa taget. Vi besökte arbetsrum med klassen och jag såg en framtid med glansbildslyster framför mej; det är definitivt i en sådan omgivning jag vill arbeta sen när jag blir vuxen. Efteråt for jag till Hanaholmen. Det var ett intressant evenemang som hade ordnats där även om jag av någon anledning inte umgicks alls med de svenska studerandena utan endast med vissa lärare och styrelse-F. Men bra så.

Vid nio femton skulle jag träffa L i Kampen och vad som överraskade både mej och L var min aldrig förr skådade punktlighet. Kanske jag sist och slutligen inte är så fullständigt hopplös? Dock måste jag medge att hela dagen präglats av ovanlig punktlighet och perfekt tajming; någonstans i minuternas ordnade kaos lyckades jag ju till och med upphäva alla medborgarorganisationers direktdebiteringar som allt för länge fått våldföra sej på min redan mörbultade ekonomi. Känslan av stolthet som efteråt svällde i mitt bröst hade varat längre om inte en Greenpeace-representant kommit emot mej på gatan precis utanför banken.

Men tillbaka till Valter. Det var alltså dit jag och L styrt kosan. Vår vistelse där började oroväckande eftersom Valter-killarna måste bli av med några glas vin som ställts fram för Savoy-besökare. Vi fick två glas var till priset av ett och rätt som det var föstes vi oväntat in i vårt berömda bomullsvarande. Men det var fint. Sedan blev det mera vin och L medlade med ägaren om en eventuell sommararbetsplats. Så kom tiden ikapp oss och stället stängde. Vi lämnade dock en liten accessoar till efter oss i form av något de kan hänga på väggen. Det har ju så gott som blivit något av en vana eller tradition redan.

Kvällen var ingalunda slut bara för att ett ställe stängde. Vi fortsatte till mBar på te. Där satt vi och skrev arbetsansökan i all sköns ro och glömde allt annat omkring oss tills jag spratt till och insåg att sista bussen skulle gå inom tre minuter. Dagen upplöstes lika fort som den börjat och jag sprang iväg igen.

Idag vill jag inte springa.

_______

PS. Hoppas pappa har det bra.

Och vet ni vad som är helt löjligt roligt? Jag ska idag fara och träffa mänskor som kommit på besök från svenska Konstfack. Sen ska jag där på Hanaholmen se representativ ut och berätta spännande historier om konstinustriella i hela två timmar. HAHAHA.


Och jag skämtar inte :=

Och så blev det ingen skola idag, men det blev ändå en ganska givande diskussion vänner emellan. Sådana behövs verkligen ibland. Man vill ju innerst inne att alla har det bra och blommigt...

Det var en fin kväll på skolan och vart än vi sedan flöt, men jag ska sluta nu, jag ska vara stark, jag ska följa mitt samvete till punkt och pricka -
för inte blir det här ju till nånting annars!

Imorgon till skolan first thing in the morning, här hemma faller väggarna över mej.

Ensi vuonna uusiksi.

perus jumitus. skulle vilja se ut som bruden i kvällens bondfilm. ja, det var allt.

hahaa, det liksom kittlar sådär trevlig vid mellagärdet, just sådär som när man ser jättemycket fram emot något och man vet att man helt snart får uppleva vad man väntar på... idag vet jag inte precis vad jag väntar på, men känslan finns där. jag klagar inte :)

Varför vaknar jag inte oftare tidigt på morgonen så att jag hinner laga kaffe, läsa tidningen och lyssna på Aamupahvit i lugn och ro? Att före elva ha alla dessa sysslor undanstökade, dessa sysslor vilka såklart är fullständigt nödvändiga, är nog mer än behagligt. Då har man hela dagen framför sig och man har fått en lugn och bra start på dagen. Att vakna med ett ryck vid elvatiden och ännu tolv stomla sömndrucken och uppgiven omkring i pyjamas är ju bara fruktansvärt tråkigt.

Och så är det ju lite fint att sitta och dricka sitt kaffe ur Arabias gamla kaira-koppar med fat under - för jag är väldigt förtjust i koppar med fat. Kaira är en mycket vacker serie...

Dessvärre har jag märkt att jag hyser stort agg mot personer som lämnar skeden i koppen när de dricker. Dem behöver jag tursom inte titta på här hemma. Det är skönt. Och så avskyr jag kaffe som runnit ner längs koppen och torkat fast. Hatar hatar hatar.

Nu är mitt enda bekymmer egentligen mitt hår; ett ord får förklara situationen: rastafari. Och lägg sen ännu till lite champagne. Utöver det så undrar jag bara hur mycket pastasallad trettio personer äter i genomsnitt under en kväll. Förslag någon?

Min vänstra sida värker. Hela allt sammans från hjässan till långt ner mot armbågen. Kan inte lyfta armen och det känns som om huvudet skruvats fast för hårt för att någonsin mer kunna vridas tillbaka. Det gör så hemskt ont att hela resten av kroppen dragit ihop sig i en fosterlik försvarsställning. Min kropp tjuter och gnyr.
Nej,
nu sa jag fel, det är nog bara himla obekvämt i största allmänhet, för om jag sitter riktitgt stilla kan jag bara känna smärtan mellan skulderbladen.

Föreställ er situationen:

Jag stiger på bussen i Arabia talandes i telefon. Det är lite fullt men på bakbänken finns hela två lediga bänkar. På ena sidan sitter en fet blonderad kvinna i trettioårsåldern, på andra sidan sitter en man och läser uutislehti100. Båda dessa personer tar på ett eller annat sätt upp ganska mycket plats runt omkring sej, utöver sina egna säten så att säga, så jag måste blixtsnabbt avgöra var jag själv kanske ryms bäst. Jag sätter mej ner bredvid den feta kvinnan. Man vet aldrig, kanske hon hade tagit illa upp om jag inte satt mej ner just på den bänken utan bedvid den smala mannen. Tyvärr råkar jag stöta till kvinnan lite för jag tappar balansen just så mycket att jag vidrör hennes överdimensionerade lår med en av mina plastkassar. Givetvis ber jag om ursäkt "Anteeksi", men fortsätter sedan tala i telefon. Det var ett ganska viktigt samtal. Hon ber mej därefter ganska otrevligt maka mej över till bänken bredvid den bredbenta tidningsläsarmannen. Detta går inte så bra just i och med hans breda sätt att skumma igenom en ganska liten tidning, så jag tvingas sätta mej mitt emellan två säten med mina väskor. Efter en stund förflyttar sej den feta kvinnan från sin plats till en annan och råkar måtta in en liten men hård spark mot min vad när hon klumpigt hasar sej förbi. Hon ber inte om ursäkt. Jag tar ingen notis, eftersom vem som helst ibland kan tappa balansen. Efter sej lämnade hon ändå hela tre säten lediga eftersom hon suttit en god bit från fönstret men ändå varit nog i vägen för att människor inte skulle kunna ta sej till de tomma platserna. Jag förflyttar mej därmed från min obekväma plats mitt emellan två stolar för att inta fönsterplatsen. Där fick jag dessutom plats med alla mina saker bättre. Under hela den resterande resan märker jag att kvinnan blänger på mej mest hela tiden. Vi anländer till järnvägstorget. Hon går sölande ut ur bussen framför mej, även fast det fanns människor bakom mej som tydligt visar att de hade bråttom. När hon äntligen släpat sej ut ur bussen vänder hon sej om med ett fruktansvärt flin och frågar:
- Tuutko kahville?
-Öh, tänker jag, det var minst sagt en underlig fråga. Men längre kommer jag inte i mina tankar förrän hon tar tag i mitt hår och river till ordentligt. Jag står alldeles paff med munnen öppen, bara halvvägs genom att registrera vad som nyss hände, men får till slut ur mej:
- Mikä sua vaivaa?!!!
- Mä ihailin noita sun korviksii, får jag som svar med en sockersöt och hånande ton. Jag är fortfarande så förbryllad att jag börjar gå därifrån, men muttrar ändå "idiootti" för mej själv. Jag hade helt enkelt ännu alldeles för svårt att tro mina ögon och öron för att inte tala om min värkande hårbotten.
- Huora, slänger hon ännu efter mej medan jag går.

Det är ju inte mitt fel att hennes bak är så helvetes gigantisk att den breder ut sej över halva bussen....