IRC-Galleria

Varför skriva poesi om vackra nätter och månen,
varför inte om de långa nätterna och målnen?

Vi är unga som fotspåren i sanden, vid havet.

I have a Moleskine addiction. Isn't it funny?

Diset i rummet ligger vid ögonhöjd.
Du ligger avskärmad från
dagen, under täcket.
Sömnen vaggar dej genom tunga vita landskap.

---

Du är rädd för ljusa sommarnätter,
för det är inte bara måsarna som flyger på småtimmarna.

(Det fanns en tid då jag kanske brydde mig mer om andra.)

DON'T TOUCH MY OCEAN!

i had a dream last night. i was a waitress, i was naked. i had nothing except a pair of knickers and a coffeepot. i had swollen red eyes. i remember thinking that was worse than the spilt coffee and my bare breasts.

Alltså jag är väldigt besviken nu. Hur kan en så enkel sak som att inom klassen dela ut ett stipendium åt någon som förtjänar det vara så svårt? Det blir genast tal om hur man ska rösta rättvist och hur vi kan komma fram till den mest demokratiska lösningen så att absolut ingen blir förfördelad. SÅKLART BLIR JU NÅN FÖRFÖRDELAD NÄR BARA EN KAN FÅ DOMDÄR 300 EURONA! Men det gäller ju att se det som så, att det inte är bort från någon om en får nånting mer än den andra. Tsiisus! Människor är nog så platta. Dessutom finns det kanske bara två förtjänta kandidater att välja mellan. Och var blev det av tanken att vi för pengarna skulle bekosta ett kalas som vi exempelvis helt för sakens skull tillägnar vår egen Suklaakuningas; han som vunnit allt han hittills trånat efter och lite till? Eller är det för mycket ära åt bara en person? Till råga på allt har mina klasskompisar mage att påstå att vi i klassen inte har rätt att bedöma varandra, att om skolan står för pengarna så kan väl vi inte komma och bestämma vad som görs med dem! Vem om inte just vi vet vem som borde få tacken, varför har vi över huvudtaget envist gått in för att grunda kriterierna för stipendiet på så formella ting som skolprestationer? Jag tycker man istället kunde uppskatta det att skolan ger vår klass denhär underbara möjligheten att visa uppskattning åt just den vi tycker om i klassen. För det finns alltid någon som borde få ett pris, och alla torde ha en tanke om vem det är.

och vi satt där med vatten runt om oss
och sol.

Ingen tvekan,
något mer.

fjärilar i magen och ett fånigt smil på läpparna.

Min farbror har gift om sej med en vitryska som har en underbar dotter. Nastya kallas hon och hon är så fin.

Och när vi satt där vid köksbordet for den halvvuxna katten Tofu omkring i rummet brevid med en skallra. Irina hade lagat fina småbröd med sprotter och hon ställde fram jordgubbarna också. Vi smakade på min farbrors hemlagade vin och senare på kvällen blev det även taget ganska mycket rött. Han spelade gitarr för oss och sjöng som alltid då förr. Vi sjöng tillsammans.

uschdå.... det börjar nästan kännas som om man går i skola... liksom som att det faktiskt krävs nånting av oss sjusovande nattkukkudagisbarn. tursom är det slut om två dagar.

Mamma, jag vill inte gå till skoolan, ju!