IRC-Galleria

Det regnar kanske.
Kan inte se för spjälgardinerna. Själgardinerna.
Det känns mörkt, ute och inne.
Vill inte veta, vill ha ett sjätte sinne.
Vill ha tillbaka mitt minne.

Idag vill jag klättra upp på alla tak i regnet.
Jag vill gå riktigt nära kanten och få svindel.
Jag vill höra musik djupt i mitt inre.
För jag väntar, jag existerar en stund,
i tid och rum.
En timme.

Och så vill jag ha en borr att borra med i väggar
och golv. Jag vill söndra något och lappa ihop
vad jag gjort;
släta över alla sprickor.
Alla tolv.

Jag känner mig så gammal ibland.
Jag vill fortfarnde alltid vara yngst. Att vara det hör liksom till de saker som jag räknar som definierande för min person.

Jag har ju alltid varit yngst.

Idag kommer min lilla svarta bok att ta slut. Sista sidan är redan på upphällningen. Eller egentligen nästsista, för den verkliga sista sidan vågar jag inte röra.

Hjälp mej. Jag kan inte leva utan tomma sidor. Jag kommer att vara vilsen som ett maskrosfrö i storm. Men huvudsaken är ju att jag flyger, för jag är inte närapå färdig att slå rot än. Nej, inte.

Varför skriva poesi om vackra nätter och månen,
varför inte om de långa nätterna och målnen?

Vi är unga som fotspåren i sanden, vid havet.

I have a Moleskine addiction. Isn't it funny?

Diset i rummet ligger vid ögonhöjd.
Du ligger avskärmad från
dagen, under täcket.
Sömnen vaggar dej genom tunga vita landskap.

---

Du är rädd för ljusa sommarnätter,
för det är inte bara måsarna som flyger på småtimmarna.

(Det fanns en tid då jag kanske brydde mig mer om andra.)

DON'T TOUCH MY OCEAN!

i had a dream last night. i was a waitress, i was naked. i had nothing except a pair of knickers and a coffeepot. i had swollen red eyes. i remember thinking that was worse than the spilt coffee and my bare breasts.

Alltså jag är väldigt besviken nu. Hur kan en så enkel sak som att inom klassen dela ut ett stipendium åt någon som förtjänar det vara så svårt? Det blir genast tal om hur man ska rösta rättvist och hur vi kan komma fram till den mest demokratiska lösningen så att absolut ingen blir förfördelad. SÅKLART BLIR JU NÅN FÖRFÖRDELAD NÄR BARA EN KAN FÅ DOMDÄR 300 EURONA! Men det gäller ju att se det som så, att det inte är bort från någon om en får nånting mer än den andra. Tsiisus! Människor är nog så platta. Dessutom finns det kanske bara två förtjänta kandidater att välja mellan. Och var blev det av tanken att vi för pengarna skulle bekosta ett kalas som vi exempelvis helt för sakens skull tillägnar vår egen Suklaakuningas; han som vunnit allt han hittills trånat efter och lite till? Eller är det för mycket ära åt bara en person? Till råga på allt har mina klasskompisar mage att påstå att vi i klassen inte har rätt att bedöma varandra, att om skolan står för pengarna så kan väl vi inte komma och bestämma vad som görs med dem! Vem om inte just vi vet vem som borde få tacken, varför har vi över huvudtaget envist gått in för att grunda kriterierna för stipendiet på så formella ting som skolprestationer? Jag tycker man istället kunde uppskatta det att skolan ger vår klass denhär underbara möjligheten att visa uppskattning åt just den vi tycker om i klassen. För det finns alltid någon som borde få ett pris, och alla torde ha en tanke om vem det är.

och vi satt där med vatten runt om oss
och sol.

Ingen tvekan,
något mer.